Showing posts with label Prahalad. Show all posts
Showing posts with label Prahalad. Show all posts

Wednesday 6 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 24 - BHAKTHA PRAHLAD

Dasakam - 24 - Bhaktha Prahlad





Hiranyakshan was killed by lord duing Varaha avathaaram, when he came in the form of divine boar.  Outraged by the loss of his brother, Hiranyakashipu swore to kill the Lord in revenge. He did severe penances and Brahma deva granted him the boon of not being killed by man or animal, in the residence or outside, in neither day nor night, by any weapon, in the ground or the sky.

Receiving the boons, Hiranyakashipu tortured the deva loka and took control of the heaven. He went in search of Lord in vaikunta, but Lord disappeared from his vision and entered his heart. Thinking Lord has fled seeing him in fear, he felt he had won.

Prahalada had learnt the glory of devotion from sage Narada, when he was in his mother Kayaathu's womb. So he continued to be devoted to Lord even after he was born. He grew up to become an outstanding example of a best devotee in all the three worlds.

Hiranyakashipu assigned teachers to teach dharmam, artham, kama, Rajaneedhi to the child, but the boy was interested in only devotion to the Lord. Hiranyakashipu asked the boy, what was the best lesson he had learnt. The boy replied that only devotion to the Lord had been the best lesson learnt. 

The furious father plotted ways to kill Prahlad. He was pierced with tridents, trampled under elephant, bitten by poisonous snake, poisoned, starved, thrown from a mountain peak. But nothing changed his mind and his devotion on Lord helped him survive all the punishments without any suffering. He continued to teach the asura children, the benefits of devotion, while the teacher was away.

On hearing that Prahalad is making all the asura children sing in praise of Lord, Hiranyakashipu became very angry. He questioned the boy from where he gets this strength. The boy replied that Lord Hari is his strength, He is the strength for Hiranyakashipu and for the universe. The three worlds are nothing but Lord's manifestation.

Hiranyakashipu questioned prahalada as to who is Hari? Where is Hari? In a fit of anger, he struck the pillar with his mighty sword. What came out of the pillar and what happened next?! Bhattadiri was unable to describe and took solace at the feet of Lord Guruvayoorappan.


Lyrics of Dasakam 24



हिरण्याक्षे पोत्रि प्रवर वपुषा देव भवता
हते शोक क्रोध ग्लपित धृतिरेतस्य सहज: ।
हिरण्य प्रारम्भ: कशिपु: अमराराति सदसि
प्रतिज्ञाम् आतेने तव किल वधार्थं मधुरिपो ॥१॥

hiraNyaakshe pOtri pravara vapuShaa deva bhavataa
hate shOka krOdha glapita dhR^itiretasya sahaja: |
hiraNya praarambha: kashipu: amaraaraati sadasi
pratij~naam aatene tava kila vadhaarthaM madhuripO || 1 ||

विधातारं घोरं स खलु तपसित्वा नचिरत:
पुर: साक्षात् कुर्वन् सुरनरमृगाद्यै: अनिधनं ।
वरं लब्ध्वा दृप्तो जगदिह भवन् नायकमिदं
परिक्षुन्दन्-इन्द्रात् अहरत् दिवं त्वाम्-अगण्यन् ॥२॥

vidhaataaraM ghOraM sa khalu tapasitvaa nachirata:
pura: saakshaat kurvan suranara mR^igaadyai: anidhanam |
varaM labdhvaa dR^iptO jagadiha bhavan naayakamidaM
parikshundann-indraat aharata divaM tvaam-agaNayan || 2 ||

निहन्तुं त्वां भूय: तव पदम् अवाप्तस्य च रिपो:
बहिर्दृष्टे: अन्तर्दधिथ हृदये सूक्ष्मवपुषा ।
नदन्-उच्चै: तत्रापि अखिल भुवनान्ते च मृगयन्
भिया यातं मत्वा स खलु जितकाशी निववृते ॥३॥

nihantum tvaaM bhuuya: tava padam avaaptasya cha ripO:
bahirdR^iShTe: antardadhita hR^idaye suukshmavapuShaa |
nadann-uchchai: tatraapi akhila bhuvanaante cha mR^igayan
bhiyaa yaataM matvaa sa khalu jitakaashii nivavR^ite || 3 ||

ततोऽस्य प्रह्लाद: समजनि सुतो गर्भवसतौ
मुनेर्वीणापाणे: अधिगत भवत् भक्ति महिमा ।
स वै जात्या दैत्य: शिशुरपि समेत्य त्वयि रतिं
गतस्त्वद्भक्तानां वरद परमोदाहरणताम् ॥४॥

tatO(a)sya prahlaada: samajani sutO garbhavasatau
munerviiNaapaaNe: adhigata bhavad bhakti mahimaa |
sa vai jaatyaa daitya: shishurapi sametya tvayi ratiM
gatastvadbhaktaanaaM varada paramOdaaharaNataam || 4 ||

सुरारीणां हास्यं तव चरण दास्यं निजसुते
स दृष्ट्वा दुष्टात्मा गुरुभिरशिशिक्षत्-चिरममुं ।
गुरुप्रोक्तं चासौ इदमिदं अभद्राय दृढमिति
अपाकुर्वन् सर्वं तव चरण भक्त्यैव ववृधे ॥ ५ ॥

suraariiNaaM haasyaM tava charaNadaasyaM nijasute
sa dR^iShTvaa duShTaatmaa gurubhirashishikshachchiramamum |
guruprOktaM chaasaavidamidamabhadraaya dR^iDhamiti
apaakurvan sarvaM tava charaNa bhaktyaiaiva vavR^idhe || 5 ||

अधीतेषु श्रेष्ठं किमिति परिपृष्टेऽथ तनये
भवत्-भक्तिं वर्यां अभिगदति पर्याकुलधृति: ।
गुरुभ्यो रोषित्वा सहजमतिरस्येति अभिविदन्
वधोपायान् अस्मिन् व्यतनुत भवत् पाद शरणे ॥६॥

adhiiteShu shreShThaM kimiti paripR^iShThe(a)tha tanaye
bhavadbhaktiM varyaamabhigadati paryaakuladhR^itiH |
gurubhyOrOShitvaa sahajamatirasyetyabhividan
vadhOpaayaanasmin vyatanuta bhavatpaada sharaNe || 6 ||

स शूलैराविद्ध: सुबहु मथितो दिग्गजगणै:
महासर्पै: र्दष्टोऽपि अनशन गराहार विधुत: ।
गिरीन्द्रवक्षिप्तोऽपि अहह! परमात्मन् अयि विभो
त्वयि न्यस्तात्मत्वात् किमपि न निपीडां-अभजत ॥७॥

sa shuulairaaviddhaH suvahu mathitO diggajagaNaiH
mahaasarpairdaShTOpyanashana garaahaara vidhutaH |
giriindraavakshiptO(a)pyahaha paramaatmannayi vibhO
tvayi nyastaatmatvaat kimapi na nipiiDaamabhajata || 7 ||

तत: शङ्काविष्ट: स पुनरतिदुष्टोऽस्य जनको
गुरूक्त्या तद्गेहे किल वरुणपाशै: तम्-अरुणत् ।
गुरोश्चा सान्निध्ये स पुनरनुगान् दैत्य तनयान्
भवद्भक्ते: तत्त्वम् परममपि विज्ञानम् अशिषत् ॥८॥

tataH shankaaviShTaH sa punarati duShTO(a)sya janakaH
guruuktyaa tadgehe kila varuNapaashaistamaruNat |
gurOshchaasaannidhye sa punaranugaan daityatanayaan
bhavadbhaktestattvaM paramamapi vij~naanamashiShat || 8 ||

पिता शृण्वन् बालप्रकरं अखिलं त्वत् स्तुतिपरं
रुषान्ध: प्राहैनं कुलहतक कस्ते बलमिति ।
बलं मे वैकुण्ठ: तव च जगतां चापि स बलं
स एव त्रैलोक्यं सकलमिति धीरोऽयम्-अगदीत् ॥९॥

pitaa shR^iNvan baala prakaramakhilaM tvatstutiparaM
ruShaa(a)ndhaH praahainaM kulahataka kaste balamiti |
balaM me vaikuNThastava cha jagataaM chaapi sa balaM
sa eva trailOkyaM sakalamiti dhiirO(a)yamagadiit || 9 ||

अरे क्वासौ क्वासौ सकल जगदात्मा हरिरिति
प्रभिन्ते स्म स्तंभं चलितकरवालो दितिसुत: ।
अत: पश्चात् विष्णो न हि वदितुं-ईशोऽस्मि सहसा
कृपात्मन् विश्वात्मन् पवनपुरवासिन् मृडय माम् ॥१०॥

are kvaasau kvaasau sakala jagadaatmaa haririti
prabhinte sma stambhaM chalita karavaalO diti suta: |
ata: pashchaat viShNO na hi vaditum-iishO(a)smi sahasaa
kR^ipaatman vishvaatman pavanapuravaasin mR^iDaya maam || 10 ||



------Sri Krishnarpanam------