Friday 15 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 33 - AMBAREESHA CHARITHRAM


Dasakam - 33 - Ambarisha Charithram






Vaivaswatha Manu got ten children. One was Ikswaku in whose clan, Sri Ramachandra moorthy was born. Ikshwaku's younger brother was Nabhaaagan. His son was Naabhaga. King Ambareesha was the son of Naabhaga. He ruled the earth surrounded by seven seas yet, he was a great devotee of Lord. 

King Ambareesha did all karmas mentioned in Vedhas appropriately with total dedication and surrendered the fruits of it to the Lord. Pleased with him, Lord gave  him, his thousand pointed sudharshana chakra for his protection, even without Ambareesha asking for it.

As a part of his worship, Ambareesha conducted poojas, donating sixty thousand cows to the vedic scholars and performed Dwadashi rituals for a year together with his wife at Maduvana on the banks of river Yamuna. 

One such day, he was to complete the Ekadashi-Dwadashi fast, the Paaranai time (fast completion time) was only for half an hour. King had to serve the sages and Brahmins and take his food too within that stipulated time. At that moment, sage Durvasa and his disciples visited him. Ambareesha welcomed them, offered respects and requested them to take food with him. In order to test Ambareesha, how he attends to guests and complete his fast on time, Durvasa walked to river Yamuna slowly to take bath and took lot of time to return. 

The paaranai time was getting over, still there was no trace of sage Durvaasa from the river banks. He consulted learned sages and brahmins and under their advice, Ambareesha concluded his fast by taking shaalagrama water. Durvasa returned back and understood the events through his yogic powers. He got angry at the king, for having concluded the fast, before his return. Sage Durvaasa created an evil spirit, Krityaa with his matted hair and ordered it to kill Ambareesha.

Krityaa moved ferociously towards Ambareesha, creating fire all around with a sword in hand. But King Ambareesha was ready to take up the punishment. What if, he had unknowingly committed mistake, hence did not move from his place. Seeing the Devotee's plight, Sudarshana Chakra gifted to Ambareesha by Lord, destroyed Krityaa in a second and started to chase sage Durvaasa.

Durvasa ran around the three worlds and was followed by the sudarshan chakra. He went to Brahma and Shiva for protection, but they could not help him. Finally he went to Vaikunta and took refuge in the Lord. Lord told Durvaasa that he is the servant to his devotees and directed him to take refuge in the feet of King Ambareesha himself. 

Durvasa came back from Vaikuntam and held the feet of  Ambareesha tightly. Still the Sudarshana chakra did not leave the sage. The embarrassed Ambareesha, with lot of empathy for the sage, prayed to the divine chakra to return back to Lord and leave the sage unharmed. Durvasa understood the king's devotion to Lord and kindness and blessed him.

King Ambareesha who stayed without food for the whole year, till Durvaasa returned, now happily fed him with sumptuous lunch, bid him farewell and then took lunch. His increased devotion to Lord, in due course of time, lead him to salvation and merged with Lord himself. Bhattathiri pleased at Lord's mercy for his devotees, requests that he be protected.


PS: This Charithram explains the greatness of devotion, the glory of following Ekadashi upavasa and Dwadashi Vrathams - From the explanatory notes of Sengalipruam Brahmasri Anantharama Dikshithar.

Lyrics of Dasakam 33



वैवस्वताख्य मनुपुत्र नभाग जात-
नाभाग नामक नरेन्द्र सुत:-अम्बरीष: ।
सप्तार्णवावृत मही दयितोऽपि रेमे
त्वत्सङ्गिषु त्वयि च मग्नमना: सदैव ॥१॥

vaivasvataakhya manuputra nabhaaga jaata
naabhaaga naamaka narendra sutO(a)mbariiSha: |
saptaarNavaavR^ita mahiidayitO(a)pi reme
tvatsangiShu tvayi cha magnamanaa: sadaiva || 1 ||

त्वत्-प्रीतये सकलमेव वितन्वतोऽस्य
भक्त्यैव देव नचिरात्-अभृथा: प्रसादम् ।
येनास्य याचनमृतेऽपि अभिरक्षणार्थं
चक्रं भवान् प्रविततार सहस्र धारम् ॥२॥

tvatpriitaye sakalameva vitanvatO(a)sya
bhaktyaiva deva nachiraat abhR^itaa: prasaadam |
yenaasya yaachana mR^ite(a)pi abhirakshaNaarthaM
chakraM bhavaan pravitataara sahasra dhaaram || 2 ||

स द्वादशी व्रतमथो भवदर्चनार्थं
वर्षं दधौ मधुवने यमुनोपकण्ठे ।
पत्न्या समं सुमनसा महतीं वितन्वन्
पूजां द्विजेषु विसृजन् पशु षष्टि कोटिम् ॥३॥

sa dvaadashii vratamathO bhavadarchanaarthaM
varShaM dadhau madhuvane yamunOpakaNThe |
patnyaa samaM sumanasaa mahatiiM vitanvan
puujaaM dvijeShu visR^ijan pashu ShaShTi kOTim || 3 ||

तत्राथ पारणदिने भवदर्चनान्ते
दुर्वाससाऽस्य मुनिना भवनं प्रपेदे ।
भोक्तुं वृतश्च स नृपेण परार्ति शीलो
मन्दं जगाम यमुनां नियमान्-विधास्यन् ॥४॥

tatraatha paaraNadine bhavadarchanaante
durvaasasaa(a)sya muninaa bhavanaM prapede |
bhOktuM vR^itashcha sa nR^ipeNa paraarti shiilO
mandaM jagaama yamunaaM niyamaan vidhaasyan || 4 ||

राज्ञाऽथ पारण मुहूर्त समाप्तिखेदात्
द्वारैव पारणम्-अकारि भवत्परेण ।
प्राप्तो मुनिस्तदथ दिव्यदृशा विजानन्
क्षिप्यन् क्रुधोद्धृतजटो विततान कृत्याम् ॥५॥

raaj~naa(a)tha paaraNa muhuurta samaapti khedaat
vaaraiva paaraNam-akaari bhavatpareNa |
praaptO munistadatha divya dR^ishaa vijaanan
kshipyan krudhOddhR^itajaTO vitataana kR^ityaam || 5 ||

कृत्यां च ताम्-असिधरां भुवनं दहन्तीम्
अग्रे-अभिवीक्ष्य नृपति:-न पदाच्चकम्पे ।
त्वत्-भक्तबाधम्-अभिवीक्ष्य सुदर्शनं ते
कृत्यानलं शलभयन् मुनिम्-अन्वधावीत् ॥६॥

kR^ityaaM cha taam asidharaaM bhuvanaM dahantiim
agre-abhiviikshya nR^ipati: na padaachchakampe |
tvat-bhaktabaadham-abhiviikshya sudarshanaM te
kR^ityaanalaM shalabhayan munim anvadhaaviit || 6 ||

धावन्-अशेष-भुवनेषु भिया स पश्यन्
विश्वत्र चक्रमपि ते गतवान् विरिञ्चम् ।
क: कालचक्रम्-अतिलङ्घय अतीत्यपास्त:
शर्वं ययौ स च भवन्तं अवन्दतैव ॥७॥

dhaavann-asheSha-bhuvaneShu bhiyaa sa pashyan
vishvatra chakramapi te gatavaan viri~ncham |
kaH kaalachakramatilanghayatiityapaastaH
sharvaM yayau sa cha bhavantam avandataiva || 7 ||

भूयो भवन्निलयमेत्य मुनिं नमन्तं
प्रोचे भवान् अहमृषे ननु भक्तदास: ।
ज्ञानं तपश्च विनयान्वितमेव मान्यं
याह्यम्बरीष पदमेव भजेति भूमन् ॥८॥

bhuuyO bhavan-nilayametya muniM namantaM
prOche bhavaanahamR^iShe nanu bhaktadaasa: |
j~naanaM tapashcha vinayaan-vitameva maanyaM
yaahyambariiSha padameva bhajeti bhuuman || 8 ||

तावत्-समेत्य मुनिना स गृहीतपादो
राजाऽपसृत्य भवदस्त्रम्-असौ-अनौषीत् ।
चक्रे गते मुनिरदात् अखिलाशिषोऽस्मै
त्वत्-भक्तिमागसि कृतेऽपि कृपां च शंसन् ॥९॥

taavat-sametya muninaa sa gR^ihiitapaadO
raajaa(a)pasR^itya bhavadastram asov-anauShiit |
chakre gate muniradaat-akhilaashiShO(a)smai
tvat-bhaktimaagasi kR^ite(a)pi kR^ipaaM cha shamsan || 9 ||

राजा प्रतीक्ष्य मुनिमेक समाम्-अनाश्वान्
सम्भोज्य साधु तमृषिं विसृजन् प्रसन्नम् ।
भुक्त्वा स्वयं त्वयि ततोऽपि दृढं रतोऽभूत्
त्सायुज्यमाप च स मां पवनेश पाया: ॥१०॥

raajaa pratiikshya munimeka samaam-anaashvaan
sambhOjya saadhu tamR^iShiM visR^ijan prasannam |
bhuktvaa svayaM tvayi tatO(a)pi dR^iDhaM ratO(a)bhuut
saayujyamaapa cha sa maaM pavanesha paayaa: || 10 ||



-------Sri Krishnarpanam------



Thursday 14 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 32 - MATSYA AVATHARAM


Dasakam - 32 - Matsya Avatharam





Sathya yuga was about to end and Pralaya was to take place at the end of the sixth Manvantara. Brahma went to sleep, asura Hayagriva emerged from his face, stole the Vedas and hid himself deep in the ocean. The power for creation for Brahma came from these vedas, so Lord decided to incarnate as Matsya (fish) and save the world before the Pralaya.

The king of Pandya Kingdom called Satyavrata, later known as Manu, was an ardent devotee of Lord Vishnu. One day when he was doing Deva, Rishi tarpanam in waters of Kritamalaa river, the one which runs to the south of present vaigai river in Madurai. Lord entered in to his hands as tiny fish.

When Satyavrata was about to leave the fish in to water, the fish requested it to be protected. Satyavrata then left the fish in his kamandala of water, and took it to his ashram. Next day, it grew big in size and as the fish kept on growing bigger, it was moved to well, then to a pond, then to a river and finally to ocean.

Sathyavratha took the fish to the ocean by sensing the uniqueness of it by his yogic powers. He saw the fish grow bigger in ocean too and questioned it as to who it really was. As the chance of fish growing up so fast and big is not possible, he decided that it should be Lord himself in fish form.

Lord appeared before satyavratha and told him the reason for his incarnation. Lord asked him to wait for pralaya which would come in seven days. On the seventh day, rains came, water submerged the entire earth. Sathyavratha and divine saptarishis took refuge in Lord, when earth in the form of boat approached them and carried them. As boat was being tossed in turbulent ocean, Lord appeared in the form of fish with a horn and asked the boat to be tied to its horns by the king of serpents, Vasuki.

As the boat was being pulled and taken around various regions of the universe, King Satyavarata and divine sages sang Lord's glory and pleased with it, Lord imparted the knowledge of aatman. At the end of the deluge, Saptharishis were put back in their places and Sathyavrata was reborn as the Vaivasvatha Manu.

Now Lord went in search of the asura Hayagriva and attacked him with rage. Hayagriva was made powerless and his chest was tore apart by the horns of the fish. Lord recovered the Vedas from Hayagriva and handed over them to Brahmaa to restart the creation.

Bhattathiri praised the Lord who came in form of Fish to restore vedas and advise the knowledge of atman to Sathyavratha and Saptharishis and requested to be protected.

PS: We get to know from Matsya avatharam that Lord only can help us cross the samsara sagaram. To help us cross the samsara sagaram with the blessing of Lord, we need a boat which is "Sathguru". One who listens to this or chants this, will get rid of all sins and get to cross the samsara sagaram easily, will get all their wishes fulfilled. - from the explanatory notes of Sengalipuram Brahmasri Anantharama Dikshithar.

Three "S" we need to remember in life. Samsara, Sathguru, Sathsang - from the Sapthaaham notes of Guru Savithri Mami.


Lyrics of Dasakam 32


पुरा हयग्रीव महासुरेण षष्ठान्तरान्तोद्यद काण्डकल्पे ।
निद्रोन्मुख ब्रह्म मुखात् हृतेषु वेदेषु अधित्स: किल मत्स्यरूपम् ॥१॥

puraa hayagriiva mahaasureNa ShaShThaantaraantOdyada kaaNDakalpe |
nidrOnmukha brahma mukhaat dhR^iteShu vedeShu adhitsa: kila matsyaruupam || 1 ||

सत्यव्रतस्य द्रमिलाधि भर्तु: नदीजले तर्पयतस्तदानीम् ।
कराञ्जलौ सञ्ज्वलिताकृति: त्वम्-अदृश्यथा: कश्चन बालमीन: ॥२॥

satyavratasya dramilaadhi bhartu: nadiijale tarpayatastadaaniim |
karaa~njalau sanjvalitaakR^iti: tvam-adR^ishyathaa: kashchana baalamiina: || 2 ||

क्षिप्तं जले त्वां चकितं विलोक्य निन्येऽम्बु पात्रेण मुनि: स्वगेहम् ।
स्वल्पैरहोभि: कलशीं च कूपं वापीं सरश्चानशिषे विभो त्वम् ॥३॥

kshiptaM jale tvaaM chakitaM vilOkya ninye(a)mbu paatreNa muni; svageham |
svalpairahObhi: kalashiiM cha kuupaM vaapiiM sarashchaanashiShe vibhO tvam || 3 ||

योगप्रभावात् भवदाज्ञयैव नीतस्ततस्त्वं मुनिना पयोधिम् ।
पृष्टोऽमुना कल्प दिदृक्षुमेनं सप्ताहम्-आस्वेति वदन्-अयासी: ॥४॥

yOgaprabhaavaat bhavadaaj~nayaiva niitastatastvaM muninaa payOdhim |
pR^iShTO(a)munaa kalpa didR^ikshumenaM saptaaham-aasveti vadannayaasii: || 4 ||

प्राप्ते त्वदुक्ते हनि वारिधारा-परिप्लुते भूमितले मुनीन्द्र: ।
सप्तर्षिभि: सार्धम्-अपारवारिणि उद्घूर्णमान: शरणं ययौ त्वाम् ॥५॥

praapte tvadukte(a) hani vaaridhaaraa-pariplute bhuumitale muniindra: |
saptarShibhi: saardham-apaaravaariNi udghuurNamaana: sharaNaM yayautvaam || 5 ||

धरां त्वदादेशकरीम्-अवाप्तां नौ-रूपिणीम्-आरुरुहु:-तदा ते
तत्कम्प कम्प्रेषु च तेषु भूय: त्वम्बुधे: आविर्भू:-महीयान् ॥६॥

dharaan tvadaadeshakariim-avaaptaaM nau-ruupiNiim-aaruruhu: tadaa te |
tatkampa kampreShu cha teShu bhuuya: tvamambudhe: aavirabhuu: mahiiyaan || 6 ||

झषाकृतिं योजन लक्षदीर्घां दधानम्-उच्चै:-तर-तेजसम् त्वाम् ।
निरीक्ष्य तुष्टा मुनयस्त्वदुक्त्या त्वत्तुङ्गशृङ्गे तरणिं बबन्धु: ॥७॥

jhaShaakR^itiM yOjana lakshadiirghaaM dadhaanam-uchchai: tara tejasaM tvaam |
niriikshya tuShTaa munayastvaduktyaa tvattungashR^inge taraNiM babandhu: || 7 ||

आकृष्टनौको मुनिमण्डलाय प्रदर्शयन् विश्वजगत्-विभागान् ।
संस्तूयमानो नृवरेण तेन ज्ञानं परं च-उपदिशन्-अचारी: ॥८॥

aakR^iShTa naukO munimaNDalaaya pradarshayan vishvajagad vibhaagaan |
samstuuyamaanO nR^ivareNa tena j~naanaM paraM chOpadishann-achaarii: || 8 ||

कल्पावधौ सप्त मुनीन् पुरोवत् प्रस्थाप्य सत्यव्रत भूमिपं तम् ।
वैवस्वताख्यं मनुमादधान: क्रोधाद् हयग्रीवम् अभिद्रुतोऽभू: ॥९॥

kalpaavadhau saptamuniin purOvat prasthaapya satyavrata bhuumipaM tam |
vaivasvataakhyaM manumaadadhaana: krOdhaadd hayagriivam abhidrutO(a)bhuu: || 9 ||

स्वतुङ्ग शृङ्ग क्षतवक्षसं तं निपात्य दैत्यं निगमान् गृहीत्वा ।
विरिञ्चये प्रीतहृदे ददान: प्रभञ्जनागार पते प्रपाया: ॥१०॥

svatunga shR^inga kshatavakshasaM taM nipaatya daityaM nigamaan gR^ihiitvaa |
viri~nchaye priitahR^ide dadaana: prabha~njanaagaara pate prapaayaa: || 10 ||



-------Sri Krishnarpanam------



Wednesday 13 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 31 - MAHABALI GARVASAMANAM

Dasakam - 31 - Mahabali Garvasamanam




Mahabali attracted by the Lord's luster, did the welcoming rituals and offered him seat. He then requested Vamana with folded hands as to what he desires to have, wealth or house or food or land or all the above. Vamana, hearing Bali's words was moved with compassion, praised the asura clan with sweet words and with intention of removing his pride, asked for three steps of land, measured with his foot. 

Mahabali was taken aback by this and asked Vamana, why he is asking so less, when Mahabali who is conqueror of three worlds can even give him, the entire earth. Thus his pride got exposed. He was completely unaware that he will not be even able to fulfill three foot land in the end. Though Mahabali, a true devotee of Lord did not deserve this, Lord did this to free him from detachment.

Vamana replied that one who is not satisfied with three steps of land, will not be satisfied with anything more. Bali was about to pour water and confirm his giving, when Guru Sukracharya objected to the gifting and said that it is Lord, who has come in the Brahmin form. 

Having promised to give, Mahabali did not want to go back on his words. He told Shukracharya that if Lord himself has come, asking for land to him, then he will definitely give. Shukracharya cursed Mahabali for refusing to listen to him. Mahabali's wife Vindhyavaali took the pot of water to pour and confirm the gift. 

Doubtlessly, Mahabali was best in Diti's descent, who gave everything to Lord as per his promise without any hesitation. As the water was poured, divine sages and Gods showered flowers on the Lord. Vamana immediately grew to a giant size spanning the entire cosmos and beyond with his feet until it touched satyalokha, Brahma's abode, covering the two steps. Brahma washed Lord's feet with water in his kamandala, which then fell as Akaasha ganga purifying the entire universe. Gandharvas danced in ecstasy and the great devotee of Lord, the Jaambhavan went around the world, beating his drum.

Asuras learning that Lord has come as trivikrama and taken away everything from Mahabali, inorder to protect and restore power to devas, started to fight with devas without Mahabali's permission. But they were killed by Lord's emissaries and so Bali instructed them not to fight anymore as the Time-incarnate (Lord) who gave him the power to conquer the three worlds, has now become against their clan. There is no use in fighting further and asked the Asuras to go to paatala loka. 

Garuda tied Bali with ropes and brought him before the Lord. Lord questioned Bali where he can keep his third step. Bali with all humility, requested Lord to keep the foot on his head. Grandfather Prahalada came to Bali's side and praised him with hymns at his humble act. 

Lord happy with Mahabali, told him that all this was done only to destroy his pride. He will get to rule Sutala world which is more superior than even Indraloka. At the next Manvantra, He would attain the position of Indra and ultimately merge with Lord himself. With the help of Brahmin priests, Lord helped the Vishavajit yagnya of Mahabali to get completed.

Bhattathiri prayed to Lord Guruvayoorappan, who removed Mahabali's pride and gave salvation to protect everyone in this world.

PS: After blessing Mahabali with Sutala loka, Lord himself went there and stood as a watch man at his palace gate. Even though Mahabali was an asura, Lord was attracted to him because he was a humble devotee. - From the explanation of Sengalipuram Brahmasri AnanthaRama Dikshithar.


Lyrics of Dasakam 31


प्रीत्या दैत्य:-तव तनुमह: प्रेक्षणात् सर्वथाऽपि
त्वामाराध्यन् अजित रचयन्-अञ्जलिं सञ्जगाद ।
मत्त: किं ते समभिलषितं विप्रसूनो वद त्वं
वित्तं भक्तं भवनम् अवनीम् वाऽपि सर्वं प्रदास्ये ॥१॥

priityaa daitya: tava tanumaha: prekshaNaat sarvathaa(a)pi
tvaamaaraadhyann ajita rachayann a~njaliM sa~njagaada |
matta: kiM te samabhilaShitaM viprasuunO vada tvaM
vittaM bhaktaM bhavanam avaniiM vaa(a)pi sarvaM pradaasye || 1 ||

ताम्-अक्षीणां बलिगिरम् उपाकर्ण्य कारुण्यपूर्णोऽपि
अस्योत्सेकं शमयितुमना दैत्यवंशं प्रशंसन् ।
भूमिं पादत्रय परिमितां प्रार्थयामासिथ त्वं
सर्वं देहीति तु निगदिते कस्य हास्यं न वा स्यात् ॥२॥

taam akshiiNaaM baligiram upaakarNya kaaruNyapuurNOpi
asyOtsekaM shamayitumanaa daityavamshaM prashamsan |
bhuumiM paadatraya parimitaaM praarthayaamaasitha tvaM
sarvaM dehiiti tu nigadite kasya haasyaM na vaa syaat || 2 ||

विश्वेशं मां त्रिपदमिह किं याचसे बालिशस्त्वं
सर्वां भूमिं वृणु किम्-अमुनेति आलपत्-त्वां स दृप्यन्
यस्मात्-दर्पात् त्रिपद परिपूर्त्यक्षम: क्षेपवादान्
बन्धं चासौ अगमत् अतदर्होऽपि गाढो पशान्त्यै ॥३॥

vishveshaM maaM tripadamiha kiM yaachase baalishastvaM
sarvaaM bhuumiM vR^iNu kim amuneti aalapat-tvaaM sa dR^ipyan |
yasmaat-darpaat tripada paripuurtyakshama: kshepavaadaan
bandhaM chaasov agamat atadarhO(a)pi gaaDhOpashaantyai || 3 ||

पादत्रय्या यदि न मुदितो विष्टपैर्नापि तुष्येत्
इत्युक्तेऽस्मिन् वरद भवते दातुकामेऽथ तोयम् ।
दैत्याचार्य: तव खलु परीक्षार्थिन: प्रेरणात्तं
मा मा देयं हरिरयमिति व्यक्तमेवा बभाषे ॥४॥

paadatrayyaa yadi na muditO viShTapairnaapi tuShyet
ityukte(a)smin varada bhavate daatukaame(a)tha tOyam |
daityaachaarya: tava khalu pariikshaarthina: preraNaattaM
maa maa deyaM harirayamiti vyaktamevaa babhaaShe|| 4 ||

याचत्येवं यदि स भगवान् पूर्णकामोऽस्मि सोऽहं
दास्याम्येव स्थिरमिति वदन् काव्य शप्तोऽपि दैत्य: ।
विन्ध्यावल्या निजदयितया दत्त पाद्याय तुभ्यं
चित्रं चित्रं सकलमपि स प्रार्पयत्-तोय-पूर्वम् ॥५॥

yaachatyevaM yadi sa bhagavaan puurNakaamO(a)smi sO(a)haM
daasyaamyeva sthiramiti vadan kaavya shaptO(a)pi daitya: |
vindhyaavalyaa nijadayitayaa datta paadyaaya tubhyaM
chitraM chitraM sakalamapi sa praarpayat-tOya-puurvam || 5

निस्सन्देहं दितिकुलपतौ त्वय्यशेषार्पणं तत्
व्यातन्वाने मुमुचु:-ऋषय: सामरा: पुष्पवर्षम् ।
दिव्यं रूपं तव च तदिदं पश्यतां विश्वभाजाम्
उच्चैरुच्चै: अवृधत् अवधी कृत्य विश्वाण्ड भाण्डम् ॥६॥

nissandehaM ditikulapatau tvayyasheShaarpaNaM tat
vyaatanvaane mumuchu: R^IShaya: saamaraa: puShpavarSham |
divyaM ruupaM tava cha tadidaM pashyataaM vishvabhaajaam
uchchairuchchai: avR^idhat avadhii kR^itya vishvaaNDa bhaaNDam || 6 ||

त्वत्पादाग्रं निजपदगतं पुण्डरीकोद्भवोऽसौ
कुण्डीतोयै: असिचत् अपुनात् यज्जलं विश्वलोकान् ।
हर्षोत्कर्षात् सुबहु ननृते खेचरै: उत्सवेऽस्मिन्
भेरीं निघ्नन् भुवनम् अचरत्-जाम्बवान् भक्तिशाली ॥७॥

tvatpaadaagraM nijapadagataM puNDariikOdbhavO(a)sow
kuNDiitOyai: asichat apunaat yajjalaM vishvalOkaan |
harShOtkarShaat subahu nanR^ite khecharai: utsave(a)smin
bheriin nighnan bhuvanam acharat Jaambavaan bhaktishaalii || 7 ||

तावद्दैत्या: त्वनु-मतिमृते भर्तुरारब्धयुद्धा:
देवोपेतै: भवदनुचरै: सङ्गता: भङ्गमापन् ।
कालात्माऽयं वसति पुरतो यद्वशात् प्राग्जिता: स्म:
किं वो युद्धै: इति बलिगिरा तेऽथ पापातालम्-आपु: ॥८॥

taavaddaityaa: tvanu-matimR^ite bharturaarabdha-yuddhaa:
devOpetai; bhavadanucharai: sangataa bhangamaapan |
kaalaatmaa(a)yaM vasati puratO yadvashaat praagjitaa: sma:
kiM vO yuddhai: iti baligiraa te(a)tha paataalamaapu: || 8 ||

पाशैर्बद्धं पतगपतिना दैत्यमुच्चैरवादी:
तार्त्तीयीकं दिश मम पदं किं न विश्वेश्वरोऽसि ।
पादं मूर्ध्नि प्रणय भगवन् इत्यकम्पं वदन्तं
प्रह्लाद्स्तं स्वयम्-उपगतो मानयन्-अस्तवीत्त्वाम् ॥९॥

paashairbaddhaM patagapatinaa daityamuchchairavaadii:
taarttiiyiikaM disha mama padaM kiM na vishveshvarO(a)si |
paadaM muurdhni praNaya bhagavann ityakampaM vadantaM
prahlaadastaM svayam-upagatO maanayann-astaviittvaam || 9 ||

दर्पोच्छित्त्यै विहितम् अखिलं दैत्य सिद्धोऽसि पुण्यै:
र्लोकस्तेऽस्तु त्रिदिव विजयी वासवत्वं च पश्चात् ।
मत्सायुज्यं भज च पुन: इत्यन्वगृह्णा बलिं तं
विप्रै: सन्तानित-मखवर: पाहि वातालयेश ॥१०॥

darpOchChittyai vihitam akhilaM daitya siddhO(a)si puNyai:
lOkaste(a)stu tridiva vijayii vaasavatvaM cha pashchaat |
matsaayujyaM bhaja cha puna: ityanvagR^ihNaa baliM taM
viprai: santaanita-makhavara: paahi vaataalayesha ||10 ||



--------Sri Krishnarpanam-------

Tuesday 12 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 30- VAMANA AVATHARAM

Dasakam - 30 - Vamana Avatharam



Indra and devas got the divine nectar with Lord's mercy. They regained their strength and killed all the asuras in fight including the magnanimous Bali, who was killed by Indra. Guru of asuras, Sukracharya did 'vishwajit' sacrifice and brought him back to life. Bali grew in power and . conquered three worlds. He was not even afraid of Lord's discus, as he was the grandson of Prahalad and in Narasimha avatharam, Lord had promised Prahlad that he will not kill any descendant of his clan. He had the blessings of Prahalad, virtuous Brahmins, Guru Sukracharya and had the best weapons. Devas fled the Indraloka and hid themselves in the fear of being killed by Bali.

Aditi, mother of Devas, seeing the sad plight of her sons, requested Kashyapa, her husband to help. He asked her to do payovrata worship for twelve days towards Lord Hari. (vratha that had been followed to get santana prapthi and dhanaprapthi). Aditi completed the worship in twelve days with sincerity and devotion. Lord appeared before her with four arms and said that he will be born as a son to them, but to keep it a secret.

On the auspicious day of the confluence of Dwadashi and Shraavana Nakshatra, Lord was born with Chaturbhuja, sanku chakra, gadha, padmam. Aditi and Kashyapa sang hymns in praise of the Lord. Immediately after birth, the child took the form of a handsome Brahmachari dwarf.  Father Kashyapa performed Jaathakarma and upanyanam. Completing the rituals of sacrificial fire, Vamana with umbrella and stick proceeded to Mahabali's yagna kootam where he was performing his 100th yagna.

Vamana held the umbrella as though he wanted to mask the might of the asuras and carried staff as if to punish the asuras. His body weight shook the earth. As Vamana approached the banks of Narmada, his radiance blindfolded Shukra and other sages and they wondered who he could be?, is he the Sun or Agni or Sage Sanatkumara?!. 

Bhrigu and other sages welcomed Vamana in to the yagnakootam. Mahabali seeing the young Brahmin in full radiance, was happy to receive him and washed his feet with holy waters and sprinkled that water on his head. Even though he was an asura, he had great respect for Brahmins and due to his devotion to Lord, he was attracted to Vamana without knowing that he is Lord himself.

Lord Shiva holds the Ganga which flows from Lord Hari's feet. Since, Bali came in Prahlada dynasty, he did sacrifices, offered respect to Brahmins, Bhattathiri says Bali must have been blessed to receive this holy water on his head.

Bhattathiri prays to Lord Guruvayoorappan to protect everyone.


Lyrics of Dasakam 30


शक्रेण संयति हतोऽपि बलिर्महात्मा
शुक्रेण जीविततनु: क्रतुवर्धितोष्मा ।
विक्रान्तिमान् भय-निलीन-सुरां त्रिलोकीं
चक्रे वशे स तव चक्र-मुखात्-अभीत: ॥१॥

shakreNa sanyati hatO(a)pi balirmahaatmaa
shukreNa jiivitatanu: kratuvardhitOShmaa |
vikraantimaan bhaya-niliina suraaM trilOkiiM
chakre vashe sa tava chakra-mukhaat-abhiita: || 1 ||

पुत्र-आर्ति-दर्शन-वशात्-अदितिर्विषण्णा
तं काश्यपं निजपतिं शरणं प्रपन्ना ।
त्वत्पूजनं तदुदितं हि पयोव्रताख्यं
सा द्वादशाहम् अचरत्-त्वयि भक्तिपूर्णा ॥२॥

putra-arti darshana vashaat aditirviShaNNaa
taM kaashyapaM nijapatiM sharaNaM prapannaa |
tvatpuujanaM taduditaM hi payOvrataakhyaM
saa dvaadashaaham acharat tvayi bhaktipuurNaa || 2 ||

तस्यावधौ त्वयि निलीन मते:-अमुष्या:
श्यामश्चतुर्भुज वपु: स्वयम् आविरासी:।
नम्रां च तामिह भवत्-तनयो भवेयं
गोप्यं मदीक्षणमिति प्रलपन् अयासी: ॥३॥

tasyaavadhau tvayi niliina mate: amuShyaa:
shyaamashchaturbhuja vapu: svayam aaviraasii: |
namraaM cha taamiha bhavat tanayO bhaveyaM
gOpyaM madiikshaNamiti pralapannayaasii: || 3 ||

त्वं काश्यपे तपसि सन्निदधत् तदानीं
प्राप्तोऽसि गर्भम्-अदिते: प्रणुतो विधात्रा ।
प्रासूत च प्रकट वैष्णव दिव्य रूपं
सा द्वादशी श्रवण पुण्यदिने भवन्तं ॥४॥

tvaM kaashyape tapasi sannidadhat tadaaniiM
praaptO(a)si garbham adite: praNutO vidhaatraa |
praasuuta cha prakaTa vaiShNava divya ruupaM
saa dvaadashii shravaNa puNyadine bhavantam || 4 ||

पुण्याश्रमं तम्-अभिवर्षति पुष्पवर्षै:
र्हर्षाकुले सुरकुले कृत तूर्यघोषे ।
बध्वाऽञ्जलिं जय जयेति नुत: पितृभ्यां
त्वं तत्क्षणे पटुतमं वटुरूपम् आधा: ॥५॥

puNyaashramaM tam-abhivarShati puShpavarShai:
harShaakule surakule kR^ita tuuryaghOShe |
badhvaa(a)~njaliM jaya jayeti nuta: pitR^ibhyaaM
tvaM tatkshaNe paTutamaM vaTuruupam aadhaa: || 5 ||

तावत्-प्रजापतिमुखै: उपनीय मौञ्जी-
दण्डाजिनाक्ष वलयादिभि: अर्च्यमान: ।
देदीप्यमान वपुरीश कृताग्निकार्य:
त्वं प्रास्थिथा बलिगृहं प्रकृताश्वमेधम् ॥६॥

taavat prajaapatimukhai: upaniiya mau~njii
daNDaajinaaksha valayaadibhi: archyamaana:|
dediipyamaana vapuriisha kR^itaagni kaarya:
tvaM praasthithaa baligR^ihaM prakR^itaashvamedham || 6 ||

गात्रेण भावि महिमोचित गौरवं प्राक्
व्यावृण्वतेव धरणीं चलयन् अयासी: ।
छत्रं परोष्मतिरणार्थम् इव आदधानो
दण्डं च दानवजनेषु इव सन्निधातुम् ॥७॥

gaatreNa bhaavi mahimOchita gauravaM praak
vyaavR^iNvateva dharaNiiM chalayann ayaasii: |
ChatraM parOShmatiraNaartham iva adadhaanO
daNDaM cha daanavajaneShu iva sannidhaatum || 7 ||

तां नर्मदोत्तर तटे हयमेधशालाम्
आसेदुषि त्वयि रुचा तव रुद्धनेत्रै: ।
भास्वान् किमेष दहनो नु सनत्कुमारो
योगी नु कोऽयमिति शुक्रमुखै: शशङ्के ॥८॥

taaM narmadOttara taTe hayamedhashaalaam
aaseduShi tvayi ruchaa tava ruddhanetrai: |
bhaasvaan kimeSha dahanO nu sanatkumaarO
yOgii nu kO(a)yamiti shukramukhai: shashanke || 8 ||

आनीतमाशु भृगुभि: महसाऽभिभूतै:
त्वां रम्य रूपम्-असुर: पुलकावृताङ्ग: ।
भक्त्या समेत्य सुकृती परिणिज्य पादौ
तत्तोयमन्व धृत मूर्धनि तीर्थ तीर्थम् ॥९॥

aaniitamaashu bhR^igubhi: mahasaabhibhuutai:
tvaaM ramya ruupam asura: pulakaavR^itaanga: |
bhaktyaa sametya sukR^itii pariNijya paadau
tattOyamanva dhR^ita muurdhani tiirtha tiirtham || 9 ||

प्रह्लाद वंशजतया क्रतुभिर्द्विजेषु
विश्वासतो नु तदिदं दितिजोऽपि लेभे ।
यत्ते पदाम्बु गिरिशस्य शिरोभिलाल्यं
स त्वं विभो गुरुपुरालय पालयेथा: ॥१०॥

prahlaada vamshajatayaa kratubhirdvijeShu
vishvaasatO nu tadidaM ditijO(a)pi lebhe |
yatte padaambu girishasya shirO(a)bhilaalyaM
sa tvaM vibhO gurupuraalaya paalayethaa: ||10 ||


-------Sri Krishnarpanam-------

Monday 11 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 29 - MOHINI AVATHARAM

Dasakam - 29 - Mohini Avatharam




Lord appeared in Dhanvantri form, carrying pot of nectar in his two hands from the Milky Ocean. Asuras snatched the pot rendering devas helpless. Lord consoled them and disappeared. Prompted by Maaya, asuras started to fight amongst themselves on distribution of nectar between themselves. 

Devas and other divine Gods, pleaded Lord to interfere and help them get the divine nectar. Lord took a form of beautiful young maiden, Mohini. On seeing her, Asuras stopped their quarrel and got attracted to her instantaneously. They even gave the responsibility of apportioning the nectar to her.

Mohini made asuras and devas sit in two separate rows and while keeping asuras attracted to her charming personality, she distributed the entire nectar to the Devas, who are Lord's devotees. Lord took original form and beheaded Raahu, an asura who sat cunningly along with devas and had half of the nectar.

Lord disappeared after punishing the asuras for snatching the pot of nectar from his hands. Angry with the cheating, Asuras battled fiercely with devas making them almost swoon by their mightiness and magic. Lord reappeared and killed Kaalnemi, Maali and other Asuras while Indra killed Bali, Jaambvaan, Vaali and Paakaasura. Naamuchi who could not be killed by either dry or wet weapons was cut off by a weapon made of foam. The fight was stopped following Sage Narada's advice.

Lord Shiva heard about the appearance of Lord Vishnu in form of Mohini. He became eager to see and went to Lord's abode along with Goddess Uma and Bhoothaganaas. Lord appeared in Mohini form with beautiful eyes at one corner of a garden, Although Lord Shiva was a conqueror of Kaamadeva, still he could not resist his desire to embrace the Lord. 

Lord Shiva followed Mohini for some time, then he obtained the knowledge of the Brahmam and sang the glory of Lord. Lord honoured Shiva, who then narrated Lord's greatness to Goddess Uma. Bhattathiri totally awestruck at Lord's glory, requests that he be protected.


Lyrics of Dasakam 29



उद्गच्छतस्तव करात्-अमृतं हरत्सु
दैत्येषु तान्-अशरणान्-अनुनीय देवान् ।
सद्य:-तिरोदधिथ देव भवत्प्रभावात्
उद्यत्-स्व-यूथ्य-कलहा दितिजा बभूवु: ॥१॥

udgachChatastava karaat amR^itaM haratsu
daityeShu taan asharaNaan anuniiya devaan |
sadya: tirOdadhitha deva bhavatprabhaavaat
udyat-sva-yuuthya kalahaa ditijaa babhuuvu: || 1 ||

श्यामां रुचाऽपि वयसाऽपि तनुं तदानीं
प्राप्तोऽसि तुङ्ग कुचमण्डल भंगुरां त्वम् ।
पीयूष कुम्भ कलहं परिमुच्य सर्वे
तृष्णाकुला: प्रतिययु: त्वदुरोजकुम्भे ॥२॥

shyaamaaM ruchaa(a)pi vayasaa(a)pi tanuM tadaaniiM
praaptO(a)si tunga kuchamaNDala bhanguraaM tvam |
piiyuuSha kumbha kalahaM parimuchya sarve
tR^iShNaakulaa: pratiyayu: tvadurOjakumbhe || 2 ||

का त्वं मृगाक्षि विभजस्व सुधामिमामिति
आरूढ राग विवशान् अभियाचतोऽमून् ।
विश्वस्यते मयि कथं कुलटाऽस्मि दैत्या
इत्यालपन्नपि सुविश्वसितान् अतानी: ॥३॥

kaa tvaM mR^igaakshi vibhajasva sudhaamimaamiti
aaruuDha raaga vivashaan abhiyaachatO(a)muun |
vishvasyate mayi kathaM kulaTaa(a)smi daityaa:
ityaalapannapi suvishvasitaan ataanii: || 3 ||

मोदात् सुधाकलशम् एषु ददत्सु सा त्वं
दुश्चेष्टितं मम सहध्वम् इति ब्रुवाणा ।
पङ्क्ति प्रभेद विनिवेशित देवदैत्या
लीला विलास गतिभि: समदा: सुधां ताम् ॥४॥

mOdaat sudhaakalasha-meShu dadatsu saa tvaM
dushcheShTitaM mama sahadhvamiti bruvaaNaa |
pankti prabheda viniveshita deva daityaa
liilaavilaasa gatibhissamadaassudhaaM taam || 4 ||

अस्मास्वियं प्रणयिणीति असुरेषु तेषु
जोषं स्थितेष्वथ समाप्य सुधां सुरेषु ।
त्वं भक्तलोक वशगो निजरूपमेत्य
स्वर्भानुमर्ध परिपीत सुधं व्यलावी: ॥५॥

asmaasviyaM praNayiniityasureShu teShu
jOShaM sthiteShvatha samaapya sudhaaM sureShu |
tvaM bhaktalOkavashagO nijaruupametya
svarbhaanumardha paripiita sudhaM vyalaavii: || 5 ||

त्वत्त: सुधा हरणयोग्य फलं परेषु
दत्वा गते त्वयि सुरै: खलु ते व्यगृह्णन् ।
घोरेऽथ मूर्छति रणे बलिदैत्यमाया-
व्यामोहिते सुरगणे त्वमिहाविरासी: ॥६॥

tvatta: sudhaa haraNayOgya phalaM pareShu
datvaa gate tvayi surai: khalu te vyagR^ihNan |
ghOre(a)tha muurchChati raNe balidaityamaayaa-
vyaamOhite suragaNe tvamihaaviraasii: || 6 ||

त्वं कालनेमिमथ मालिमुखान्-जघन्थ
शक्रो जघान बलि जम्भ वलान् सपाकान् ।
शुष्कार्द्र दुष्करवधे नमुचौ च लूने
फेनेन नारदगिरा न्यरुणो रणं तम् ॥७॥

tvaM kaalanemimatha maalimukhaan jaghantha
shakrO jaghaana bali jambha valaan sapaakaan |
shuShkaardra duShkaravadhe namuchau cha luune
phenena naaradagiraa nyaruNO raNaM tam || 7 ||

योषावपु: दनुजमोहनम् आहितं ते
श्रुत्वा विलोकन कुतूहलवान् महेश: ।
भूतैस्समं गिरिजया च गत: पदं ते
स्तुत्वाऽब्रवीत् अभिमतं त्वमथो तिरोधा: ॥८॥

yOShaavapu: danujamOhanam aahitaM te
shrutvaa vilOkana kutuuhalavaan mahesha: |
bhuutaissamaM girijayaa cha gata: padaM te
stutvaa(a)braviit abhimataM tvamathO tirOdhaa: || 8 ||

आरामसीमनि च कन्दुकघातलीला-
लोलायमान नयनां कमनीं मनोज्ञाम् ।
त्वामेष वीक्ष्य विगलद्वसनां मनोभू:
वेगादनङ्ग रिपुरङ्ग समालिलिङ्ग ॥९॥

aaraamasiimani cha kandukaghaataliilaa
lOlaayamaana nayanaaM kamaniiM manOj~naam |
tvaameSha viikshya vigaladvasanaaM manObhuuve
gaadanangaripuranga samaalilinga || 9 ||

भूयोऽपि विद्रुतवतीम्-उपधाव्य देवो
वीर्य प्रमोक्ष विकसत् परमार्थ बोध: ।
त्वन् मानितस्तव महत्त्वमुवाच देव्यै
तत्तादृशस्त्वम् अव वातनिकेतनाथ ॥१०॥

bhuuyO(a)pi vidrutavatiim-upadhaavya devO
viirya pramOksha vikasat paramaartha bOdha: |
tvan maanitastava mahatvamuvaacha devyai
tattaadR^ishastvam ava vaataniketanaatha || 10 ||



--------Sri Krishnarpanam-------



Sunday 10 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 28 - EMERGENCE OF KAMADHENU, KALPAKAVRUSHA, IRAVATHAM, MAHALAKSHMI AND DHANVANTHRI

Dasakam-28-Emergence of Kamadenu, Kalpakavrusha, Iravatham, Mahalakshmi & Dhanvantri




Devas and Asuras churned the milk ocean with the help of the Lord. First, Kalakoota poison emerged from the ocean along with flames of fire. The dreaded poison was swallowed by Shiva with great mercy for the mankind. Divine gods sang hymns in praise of Lord Shiva for his mercy. 

Next came, Kamadhenu the divine cow, which was gifted to sages. Then the beautiful horse, Uchchaishravas and the great elephant, Iravatham, Kalpaka vrusha and Apsaras came too. All of them were gifted to Gods.

As the ocean was churned further, Goddess Mahalakshmi appeared. Her magical form attracted everyone. Indra gave her a throne; divine sages did abhisheka to her with holy Ganges. Mahalakshmi decked with studded earrings, yellow garment and necklaces appeared enchanting and due to her extreme devotion to Lord, she offered the divine garland in her hand to Lord, who readily accepted her. Her compassionate glances brought prosperity to the whole world.

Next the Goddess Varuni, the deity for Liquor came, who was intoxicating in appearence and is a source of all vices and sins. Lord presented her to the asuras as they are the seat of ignorance. 

Dhanvanthri, a beautiful form of Lord, finally appeared from the ocean carrying the divine nectar in his hands. Bhattathiri praises Lord for having made world get such priceless gifts by his mercy and requests that he cure him of his ailments.


Lyrics of Dasakam 28



गरलं तरलानलं पुरस्तात्
जलधे:- उद्विजगाल कालकूटम् ।
अमर स्तुतिवाद मोदनिघ्नो
गिरिशस्तन् निपपौ भवत्-प्रियार्थम् ॥१॥

garalaM taralaanalaM purastaa
jjaladhe: udvijagaala kaalakuuTam |
amara stutivaada mOda nighnO
girishastan nipapau bhavat-priyaartham || 1 ||

विमथत्सु सुरासुरेषु जाता
सुरभिस्ताम् ऋषिषु न्यधास्त्रिधामन् ।
हयरत्नम् अभूदथेभरत्नं
द्युतरुश्चाप्सरस: सुरेषु तानि ॥२॥

vimathatsu suraasureShu jaataa
surabhistaam R^iShiShu nyadhaastriadhaaman |
hayaratnam abhuudathebharatnam
dyutaru-shchaap-sarasa: sureShu taani || 2 ||

जगदीश भवत्परा तदानीं
कमनीया कमला बभूव देवी ।
अमलामवलोक्य यां विलोल:
सकलोऽपि स्पृहयाम् बभूव लोक: ॥३॥

jagadiisha bhavatparaa tadaaniiM
kamaniiyaa kamalaa babhuuva devii |
amalaam-avalOkya yaaM vilOla:
sakalO(a)pi spR^ihayaam babhuuva lOka: || 3

त्वयि दत्तहृदे तदैव देव्यै
त्रिदशेन्द्रो मणिपीठिकां व्यतारीत् ।
सकलोपहृताभिषेचनीयै:
ऋषयस्तां श्रुतिगीर्भि: अभ्यषिञ्चन् ॥४॥

tvayi dattahR^ide tadaiva devyai
tridashendrO maNipiiThikaaM vyataariit |
sakalOpa-hR^itaabhi-Shechaniiyai:
rR^IShayastaaM shrutigiirbhi: abhyaShi~nchan || 4 ||

अभिषेक जलानुपाति मुग्ध-
त्वदपाङ्गै: अवभूषिताङ्गवल्लीम् ।
मणिकुण्डल पीतचेल हार-
प्रमुखै: ताम्-अमरादयो अन्वभूषन् ॥५॥

abhiSheka jalaanupaati mugdha
tvadapaa~Ngai ravabhuuShitaangavalliim |
maNikuNDala piita chela haara-
pramukhai: taam-amaraadayO (a)nvabhuuShan || 5 ||

वरणस्रजम् आत्तभृङ्गनादां
दधती सा कुचकुम्भ मन्दयाना ।
पदशिञ्जित मञ्जुनूपुरा त्वां
कलितव्रील विलासम् आससाद ॥६॥

varaNasrajam aatta bhR^inga naadaam
dadhatii saa kuchakumbha mandayaanaa |
padashi~njita ma~njunuupuraa tvaam
kalitavriila vilaasam aasasaada || 6 ||

गिरिश द्रुहिणादि सर्वदेवान्
गुणभाजोऽप्यविमुक्त दोषलेशान् ।
अवमृश्य सदैव सर्वरम्ये
निहिता त्वय्यनयाऽपि दिव्यमाला ॥७॥

girisha druhiNaadi sarvadevaan 
guNabhaajO(a)pyavimukta dOShaleshaan |
avamR^ishya sadaiva sarvaramye
nihitaa tvayyanayaa(a)pi divyamaalaa || 7 ||

उरसा तरसा ममानिथैनां
भुवनानां जननीम् अनन्य भावाम् ।
त्वदुरोविलसत् तदीक्षण श्री-
परिवृष्ट्या परिपुष्टम्-आस विश्वम् ॥८॥

urasaa tarasaa mamaanithainaaM
bhuvanaanaaM jananiim ananya bhaavaam |
tvadurO vilasat tadiikshaNa shrii-
parivR^iShTyaa paripuShTam-aasa vishvam || 8 ||

अतिमोहन विभ्रमा तदानीं
मदयन्ती खलु वारुणी निरागात् ।
तमस: पदवीम् अदास्त्वमेनाम्
अति-सम्माननया महासुरेभ्य: ॥९॥

ati mOhana vibhramaa tadaaniiM
madayantii khalu vaaruNii niraagaat |
tamasa: padaviim adaastvamenaam
ati-sammaananayaa mahaasurebhya: || 9 ||

तरुणाम्बुद सुन्दरस्तदा त्वं
ननु धन्वन्तरि रुत्थितोऽम्बुराशे: ।
अमृतं कलशे वहन् कराभ्याम्
अखिलार्तिं हर मारुतालयेश ॥१०॥

taruNaambuda sundarastadaa tvaM
nanu dhanvantari rutthitO(a)mburaashe: |
amR^itaM kalashe vahan karaabhyaamaM
Akhilaartin hara maarutaalayesha ||10 ||


------Sri Krishnarpanam------

Saturday 9 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 27 - KOORMA AVATHARAM

Dasakam - 27 - Koorma Avathaaram




Sage Durvasa gifted a celestial Garland to Indra,which he obtained from the heavenly nymphs. Indra put the Garland on the elephant Irawatham and in-turn the elephant crushed it under its feet. Durvasa born of Rudra amsam, could not control his rage on the insult done and cursed Indra. 

Indra, supposed to be young always, due to the curse, became very old and weak, started to lose battles against Asuras. Devas became worried and went to Shiva and Brahma, and then collectively went to Lord Vishnu and requested his intervention. Lord directed devas to make peace with asuras and churn the milk of ocean to get the divine nectar, which can keep devas young and alive always. 

Devas made peace with asuras and lifted the Mandara mountain to use it to churn the milky ocean. The mountain slipped and fell down, which Lord himself picked it up and put it in to the ocean. With Vasuki, the mighty serpent as the churning rope, the devas and asuras started to churn the ocean. Lord tactfully made asuras hold the head side of the snake and devas the tail side. 

While churning, due to self-weight, the mountain started to sink in the ocean. Helpless, devas then prayed to the Lord, who incarnated as tortoise or Koorma and bore the weight of the entire mountain on its hard shell and lifted it up to enable churning further. Then devas and asuras started to churn the ocean faster, when it started to topple, but Lord held it firmly in the water with his lotus like hand.

Wonder struck, Brahma, Shiva and other gods sang in praise of the Lord, showering flowers from the heavens. Vasuki started to emanate poison from its mouth and this made Asuras very uncomfortable and the heat was experienced by devas and other gods as well to little extent. Lord with his mercy, now made rain shower over Gods and devas but not on asuras.

After churning for long time, Nectar did not come; only fishes and aquatic organisms were thrown out of the ocean. Lord seeing the plight of devas, started to churn the ocean with his two hands holding two ends of Vasuki. Bhattathiri appreciating the mighty actions of the Lord, requests him to relieve him of his ailments.


PS: In Amrutha madhanam, at every stage, when mandara malai slipped off the hands, the mountain went in to the milky ocean due to self weight, when vasuki expelled venom and fire, when the devas, asuras became tired and still got only the ocean curdled resulting in water species to come up but no sign of nectar, Lord helps to perform the actions further.

Brahmasri  Anantharama Deekshithar says without the help of the divine, nothing is possible even with hard efforts. When this is true for Devas, the blessed ones in indralokam, then what to say for common people like us. We need his blessings and divine support to accomplish anything in life.

Lyrics of Dasakam 27


दुर्वासा: सुरवनिताप्त दिव्यमाल्यं
शक्राय स्वयम्-उपदाय तत्र भूय: ।
नागेन्द्र प्रतिमृदिते शशाप शक्रं
का क्षान्ति: त्वदितर देवतांशजानाम् ॥१॥

durvaasaa: suravanitaapta divyamaalyaM
shakraaya svayam upadaaya tatra bhuuya: |
naagendra pratimR^idite shashaapa shakraM
kaa kshaanti: tvaditara devataamsha jaanaam || 1 ||

शापेन प्रथितजरेऽथ निर्जरेन्द्रे
देवेष्वपि-असुर-जितेषु निष्प्रभेषु ।
शर्वाद्या: कमलजमेत्य सर्वदेवा:
निर्वाण प्रभव समं भवन्तमापु: ॥२॥

shaapena prathitajare(a)tha nirjarendre
deveShvapi asura jiteShu niShprabheShu |
sharvaadyaa: kamalajametya sarvadevaa:
nirvaaNa prabhava samaM bhavantamaapu: || 2 ||

ब्रह्माद्यै: स्तुत महिमा चिरं तदानीं
प्रादुष्षन् वरद पुर: परेण धाम्ना ।
हे देवा दितिज कुलैर्विधाय सन्धिं
पीयूषं  परिमथत इति पर्यशास्त्वम् ॥३॥

brahmaadyai: stuta mahimaa chiraM tadaaniiM
praaduShShan varada pura: pareNa dhaamnaa |
he devaa ditija kulairvidhaaya sandhiM
piiyuuShaM parimatha iti paryashaastvam || 5 ||

सन्धानं कृतवति दानवै: सुरौघे
मन्थानं नयति मदेन मन्दराद्रिम् ।
भ्रष्टेऽस्मिन् बदरमिवोद्वहन् खगेन्द्रे
सद्यस्त्वं विनिहितवान् पय: पयोधौ ॥४॥

sandhaanaM kR^itavati daanavai: suraughe
manthaanaM nayati madena mandaraadrim |
bhraShTe(a)smin badaramivOdvahan khagendre
sadyastvaM vinihitavaan paya: payOdhau || 4 ||

आधाय द्रुतमथ वासुकिं वरत्रां
पाथोधौ विनिहित सर्व बीजजाले ।
प्रारब्धे मथनविधौ सुरासुरै: तै:
व्याजात्त्वं भुजगमुखे अकरो: सुरारीन् ॥५॥

aadhaaya drutamatha vaasukiM varatraaM
paathOdhau vinihita sarva biijajaale |
praarabdhe mathanavidhau suraasurai: tai:
vyaajaattvaM bhujagamukhe (a)karO: suraariin || 5 ||

क्षुब्धाद्रौ क्षुभित जलोदरे तदानीं
दुग्धाब्धौ गुरुतर भारतो निमग्ने ।
देवेषु व्यथित तमेषु तत्-प्रियैषी:
प्राणैषी: कमठतनुं कठोर पृष्ठाम् ॥६॥

kshubdhaadrau kshubhita jalOdare tadaaniiM
dugdhaabdhau gurutara bhaaratO nimagne |
deveShu vyathita tameShu tatpriyaiShii
praaNaiShii: kamaThatanuM kaTOra pR^iShThaam || 6 ||

वज्राति स्थिरतर कर्परेण विष्णो
विस्तारात् परिगत-लक्ष-योजनेन ।
अम्भोधे: कुहर गतेन वर्ष्मणा त्वं
निर्मग्नं क्षितिधरनाथम् उन्निनेथ ॥७॥

vajraati sthiratara karpareNa viShNO
vistaaraat parigata laksha yOjanena |
ambhOdhe: kuhara gatena varShmaNaa tvaM
nirmagnaM kshitidharanaatham unninetha || 7 ||

उन्मग्ने झटिति तदा धरा धरेन्द्रे
निर्मेथु: दृढमिह सम्मदेन सर्वे ।
आविश्य द्वितयगणेऽपि सर्पराजे
वैवश्यं परिशमयन् अवीवृधस्तान् ॥८॥

unmagne jhaTiti tadaa dharaa dharendre
nirmethu: dR^iDhamiha sammadena sarve |
aavishya dvitayagaNe(a)pi sarparaaje
vaivashyaM parishamayann aviivR^idhastaan || 8 ||

उद्दाम भ्रमण जवोन्नमत् गिरीन्द्र-
न्यस्तैक स्थिरतर हस्त पङ्कजं त्वाम् ।
अभ्रान्ते विधि गिरिशादय: प्रमोदात्
उद्भ्रान्ता नुनुवु: उपात्त पुष्पवर्षा: ॥९॥

uddaama bhramaNa javOnnamad giriindra-
nyastaika sthiratara hasta pankajaM tvaam |
abhraante vidhi girishaadaya: pramOdaat
udbhraantaa nunuvu: upaatta puShpavarShaa: || 9 ||

दैत्यौघे भुजग मुखानिलेन तप्ते
तेनैव त्रिदशकुलेऽपि किञ्चिदार्ते ।
कारुण्यात्-तव किल देव वारिवाहा:
प्रावर्षन् अमरगणान् न दैत्यसङ्घान् ॥१०॥

daityaughe bhujaga mukhaanilena tapte
tenaiva tridashakule(a)pi ki~nchidaarte |
kaaruNyaat tava kila deva vaarivaahaa:
praavarShann amaragaNaan na daityasanghaan || 10 ||

उद्भ्राम्यत् बहुतिमि नक्र चक्रवाले
तत्राब्धौ चिरमथितेऽपि निर्विकारे ।
एकस्त्वं करयुग कृष्ट सर्पराज:
संराजन् पवनपुरेश पाहि रोगात् ॥११॥

udbhraamyad bahu timi nakra chakravaale
tatraabdhau chiramathite(a)pi nirvikaare |
ekastvaM karayuga kR^iShTa sarparaaja:
samraajan pavanapuresha paahi rOgaat || 11 ||



------Sri Krishnarpanam------

Friday 8 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 26 - GAJENDRA MOKSHAM

Dasakam - 26 - Gajendra Moksham




Indradyumna, King of Paandya region, once engrossed in his devotion to Lord, missed to welcome Sage Agastya on his arrival. Sage Agasthya cursed the king to become an elephant. Indradyumna got the form of an elephant immediately but was fortunate to remember his devotion to Lord.

Indradyumna became the leader of elephants, now known as Gajendra, sported with female elephants on the trikuta mountains and was living happily. One day Gajendra while roaming in the mountains, felt thirsty due to heat and went to a lake nearby, to drink water along with his female elephants.

In that lake, there was a gandarva named Huhu, who had turned in to a crocodile, cursed by sage Devala. He caught the leg of Gajendra. Indeed Lord gives difficulties to his devotees, only to bless later.

Gajendra fought with all his might for more than thousand years but still crocodile did not leave him. The time Gajendra became tired, he started singing hymns in praise of Parathman or Brahmam which he had learnt in his past life. He plucked the white lotus in the lake and offered it to the Lord.

On hearing the hymns, Brahma and Shiva did not venture to help as the sloka was addressed to Lord Hari, the nirguna Brahman . Lord immediately in his unlimited mercy, mounted on Garuda and appeared before Gajendra.

Lord held Gajendra with his lotus hands and released him from the clutches of the crocodile by severing it with the discus. The crocodile got released from  the sage Devala's curse and turned back to the beautiful Gandarva form. Gajendra got the divine form similar to the Lord himself by his divine grace.

Whoever sings this Gajendra moksham or listens to this story, or thinks of Gajendran or the Parabrahmam with focused mind, especially in the dawn, will be blessed with prosperity. Whoever remembers this story at the time of death, Lord declared that he will give them pure mind.

Lord departed to Vaikunta along with Gajendra after giving the benefits of reading or singing or hearing the Gajendra moksham. Bhattathiri requests Lord who saved Gajendra from jaws of death and blessed him, to protect all devotees including him in the same way.


PS: Only in this Gajendra Moksham, Lord himself has given the Phalasruthi, the benefits of reciting, singing or listening to this charithram. - from the explanatory notes of Sengalipuram Brahmasri Anantharama Deekshithar


Lyrics of Dasakam 26



इन्द्रद्युम्न: पाण्ड्य खण्डाधिराज:
त्वत्-भक्तात्मा चन्दनाद्रौ कदाचित् ।
त्वत् सेवायां मग्नधी: आलुलोके
नैवागस्त्यं प्राप्तं आतिथ्य कामम् ॥१॥

indradyumna: paaNDya khaNDaadhiraaja:
tvadbhaktaatmaa chandanaadrau kadaachit |
tvatsevaayaaM magnadhii: aalulOke 
naivaagastyaM praaptam aatithya kaamam || 1 ||

कुम्भोद्भूति: संभृत क्रोध भार:
स्तब्धात्मा त्वं हस्तिभूयं भजेति ।
शप्त्वाऽथैनं प्रत्यगात् सोऽपि लेभे
हस्तीन्द्रत्वं त्वत् स्मृति व्यक्ति धन्यम् ॥२॥

kumbhOdbhuuti: sambhR^ita krOdha bhaara:
stabdhaatmaa tvaM hasti bhuuyaM bhajeti |
shaptvaa(a)thainaM pratyagaat sO(a)pi lebhe
hastiindratvaM tvat smR^iti vyakti dhanyam || 2 ||

दुग्धाम्भोधे:-मध्य भाजि त्रिकूटे
क्रीडञ्छैले यूथपोऽयं वशाभि: ।
सर्वान् जन्तून्-अत्यवर्तिष्ट शक्त्या
त्वत्-भक्तानां कुत्र नोत्कर्षलाभ: ॥३॥

dugdhaambhOdhe: madhya bhaaji trikuuTe
kriiDan shaile yuuthapO(a)yaM vashaabhi: |
sarvaan jantuun-atyavartiShTa shaktyaa
tvat-bhaktaanaaM kutra nOtkarSha laabha: || 3 ||

स्वेन स्थेम्ना दिव्य देह्त्व शक्त्या
सोऽयं खेदान्-अप्रजानन् कदाचित् ।
शैलप्रान्ते घर्मतान्त: सरस्यां
यूथै:-साधं त्वत्-प्रणुन्नोऽभिरेमे ॥४॥

svena sthemnaa divya dehatva shaktyaa 
sO(a)yaM khedaan aprajaanan kadaachit |
shailapraante gharmataanta: sarasyaaM
yuuthai: saardhaM tvat-praNunnO(a)bhireme || 4 ||

हूहू:-तावत्-देवलस्यापि शापात्
ग्राहीभूत: तज्जले बर्तमान: ।
जग्राहैनं हस्तिनं पाददेशे
शान्त्यर्थं हि श्रान्तिदोऽसि स्वकानाम् ॥५॥

huuhuu: taavat-devalasyaapi shaapaat
graahiibhuuta: tajjale vartamaana: |
jagraahainaM hastinaM paadadeshe
shaantyarthaM hi shraantidO(a)si svakaanaam || 5 ||

त्वत्-सेवाया: वैभवात् दुर्निरोधं
युध्यन्तं तं वत्सराणां सहस्रम् ।
प्राप्ते काले त्वत्-पदैकाग्र्य सिध्यै
नक्राक्रान्तं हस्तिवर्यं व्यधास्त्वम् ॥६॥

tvat-sevaayaa: vaibhavaat durnirOdhaM
yuddhyantaM taM vatsaraaNaaM sahasram |
praapte kaale tvat-padaikaagrya siddhyai
nakraakraantaM hastivaryaM vyadhaastvam || 6 ||

आर्तिव्यक्त प्राक्तन ज्ञानभक्ति:
शुण्डोत्क्षिप्तै: पुण्डरीकै: समर्चन् ।
पूर्वाभ्यस्तं निर्विशेषात्म निष्ठं
स्तोत्रं श्रेष्ठं सोऽन्वगादीत् परात्मन् ॥७॥

aartivyakta praaktana j~naanabhakti:
shuNDOtkshiptai: puNDariikai: samarchan |
puurvaabhyastam nirvisheShaatma niShThaM
stOtra shreShThaM sO(a)nvagaadiit paraatman || 7 ||

श्रुत्वा स्तोत्रं निर्गुणस्थं समस्तं
ब्रह्मेशाद्यै: नाहमित्य-प्रयाते ।
सर्वात्मा त्वं भूरि कारुण्य वेगात्
तार्क्ष्यारूढ: प्रेक्षितोऽभू: पुरस्तात् ॥८॥

shrR^itvaa stOtraM nirguNasthaM samastaM
brahmeshaadyai: naahamitya-prayaate |
sarvaatmaa tvaM bhuuri kaaruNya vegaat
taarkshyaaruuDha: prekshitObhuu: purastaat || 8 ||

हस्तीन्द्रं तं हस्त पद्मेन धृत्वा
चक्रेण त्वं नक्रवर्यं व्यदारी: ।
गन्धर्वेऽस्मिन् मुक्त शापे स हस्ती
त्वत्-सारूप्यं प्राप्य देदीप्यते स्म ॥९॥

hastiindraM taM hastapadmena dhR^itvaa
chakreNa tvaM nakravaryaM vyadaarii: |
gandharve(a)smin muktashaape sa hastii
tvat-saaruupyaM praapya dediipyate sma || 9 ||

एतत्-वृत्तं त्वां च मां च प्रगे यो
गायेत्सोऽयं भूयसे श्रेयसे स्यात् ।
इत्युक्त्वैनं तेन सार्धं गतस्त्वं
धिष्ण्यं विष्णो पाहि वातालयेश ॥१०॥

etat-vR^ittaM tvaaM cha maaM cha prageyO 
gaayetsO(a)yaM bhuuyase shreyase syaat |
ityuktvainaM tena saardhaM gatastvam
dhiShNyaM viShNO paahi vaataalayesha || 10 ||


------Sri Krishnarpanam------

Thursday 7 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 25 - NARASIMHA AVATHARAM

Dasakam - 25 - Narasimha Avatharam



Hiranyakashipu angered at Prahlad's reply that God is omnipresent, struck the pillar hard and the Lord appeared with a big roar that the entire universe trembled and even Brahma was shaken off his throne. 

From the pillar, emerged, Lord in a form, which looked partly a beast, partly a human being, expanding in to a shining body, white in colour, with stiff hair all over the body, eyes shining like gold, wide opened mouth like a cave, sword like tongue rolling out, with Man-lion form, fierce looking jaws, pointed claws in hands and roaring loud.

Hiranyakashipu realised it to be lord who has come to kill him, rushed towards the him to kill it with his mighty mace. Lord held Hiranyakashipu's hands tightly by his stout arms, he slipped himself from the grip and came back rushing towards Lord with the sword and armour with valour to kill all the three worlds.

Lord in form of Narasimha, half man and half lion, held him by his hand, supported him on his thighs at the doorway, on twilight and tore his chest with his claws and drank the blood oozing out of his body, fiercely roaring strong enough to shatter the universe.

Pushing away the dead body, Lord Narasimha sprang up with body smeared in blood, wearing the intestine of Hirnyakashipu as garland, started to eat the other asuras, roaring loudly that caused mountains tremble, oceans turbulent, stars and other celestial objects scatter, causing an utter chaos in the universe.

Sitting on the thrown amidst the assembly, Lord roared again and again, casting fear to Brahma, Shiva and other Gods, Godesses and devas. No one dared to go near and kept singing hymns in praise to pacify the Lord.

Brahma instructed Prahlada to go near and prostrate before the Lord. On seeing his devotee, his anger reduced, and now becoming soft and kind, touched and blessed the boy with deep compassion. With Lord's touch, Prahlada started to sing hymns in praise of Lord and received boon in favour of the world.

Bhattathiri praised the lord who enacted this fierce drama to slay an asura and protect his prime devotee and requests him to cure him of his ailments.


PS: At the end of Narasimha Avatharam, when Bhattathiri sang Prahlada Priya he! Marutpurapathe!, Lord Guruvayoorappan who approves and acknowledges every dasakam, did not approve or nod his head. While Bhattathiri was wondering, what the reason could be, there came a divine voice from the sanctum of Lord Guruvayoorappan. Lord said that each and every devotee is dear to him, not only Prahlad. Hearing it, Bhattathiri was overwhelmed by Lord's mercy. - From the explanatory notes of Sengalipuram Brahmasri Anantharama Dikshithar.


Lyrics of Dasakam 25



स्तंभे घट्टयतो हिरण्यकशिपो: कर्णौ समाचूर्णयन्
आघूर्णज्  जगदण्ड कुण्ड कुहरो घोरस्तवाभूद्रव: ।
श्रुत्वा यं किल दैत्यराज हृदये पूर्वं कदाप्यश्रुतं
कम्प: कश्चन संपपात चलितोऽपि अम्भोजभू: विष्टरात् ॥१॥

stambhe ghaTTayatO hiraNyakashipO: karNau samaachuurNayan
aaghuurNaj jagadaNDa kuNDa kuharO ghOrastavaabhuudrava: |
shrutvaa yaM kila daityaraaja hR^idaye puurvaM kadaa(a)pyashrutaM
kampa: kashchana sampapaata chalitO(a)pi ambhOjabhuu: viShTaraat || 1 ||

दैत्ये दिक्षु विसृष्ट चक्षुषि महासंरम्भिणि स्तम्भत:
सम्भूतं न मृगात्मकं न मनुजाकारं वपुस्ते विभो ।
किं किं भीषणमेत-दद्भुतमिति व्युद्भ्रान्त चित्तेऽसुरे
विस्फूर्जत् धवलोग्र रोमविकसत् वर्ष्मा समाजृम्भथा: ॥२॥

daitye dikshu visR^iShTa chakshuShi mahaasanrambhiNi stambhata:
sambhuutaM na mR^igaatmakaM na manujaakaaraM vapuste vibhO |
kiM kiM bhiiShaNameta-dadbhutamiti vyudbhraanta chitte(a)sure
visphuurjat dhavalOgra rOmavikasat varShmaa samaajR^imbhathaa: || 2 ||

तप्तस्वर्ण सवर्ण घूर्णदतिरूक्षाक्षं सटाकेसर-
प्रोत्कम्प प्रनिकुम्बितांबरमहो जीयात्तवेदं वपु: ।
व्यात्त व्याप्त महादरीसख मुखं खड्गोग्र वल्गन्महा-
जिह्वा निर्गम दृश्यमान सुमहा दंष्ट्रायुगोड्डामरम् ॥३॥

taptasvarNa savarNa ghuurNa datiruukshaakshaM saTaakesara
prOtkampa pranikumbitaambaramahO jiiyaattavedaM vapu: |
vyaatta vyaapta mahaadariisakha mukhaM khaDgOgra valganmahaa
jihvaa nirgama dR^ishyamaana sumahaa danShTraayu-gODDaamaram || 3 ||

उत्सर्पत्-वलिभङ्ग भीषण-हनु ह्रस्व स्थवीयस्तर-
ग्रीवं पीवर दोश्शतोद्गत नख क्रूरांशु दूरोल्बणम् ।
व्योमोल्लङ्घि घनाघनोपमघन प्रध्वान निर्धावित-
स्पर्धालुप्रकरं नमामि भवत: तन्नारसिंहं वपु: ॥४॥

utsarpat valibhanga bhiiShaNa-hanuM hrasvasthaviiyastara
griivam piivaradOshshatOdgata nakha kruuraamshu duurOlbaNam |
vyOmOllanghi ghanaaghanOpamaghana pradhvaana nirdhaavita-
sparddhaaluprakaraM namaami bhavatastaM naarasinhaM vapu: || 4 ||

नूनं विष्णुरयं निहन्मि-अमुमिति भ्राम्यत्-गदा-भीषणं
दैत्येन्द्रं समुपाद्रवन्तम् अधृथा दोर्भ्यां पृथुभ्याममुम् ।
वीरो निर्गलितोऽथ खड्ग फलके गृह्ण विचित्रश्रमान्
व्यावृण्वन् पुनरापपात भुवनग्रासोद्यतं त्वामहो ॥५॥

nuunaM viShNurayaM nihanmi-amumiti bhraamyat-gadaa-bhiiShaNaM
daityendraM samupaadravantam adhR^ithaa dOrbhyaaM pR^ithubhyaamamum |
viirO nirgalitO(a)tha khaDga phalake gR^ihNan vichitrashramaan
vyaavR^iNvan punaraapapaata bhuvanagraasOdyataM tvaamahO || 5 ||

भ्राम्यन्तं दितिजाधमं पुनरपि प्रोद्गृह्य दोर्भ्यां जवात्
द्वारेऽथोरुयुगे निपात्य नखरान् व्युत्खाय वक्षोभुवि: ।
निर्भिन्दन्-अधि-गर्भ-निर्भर-गलत् रक्ताम्बु बद्धोत्सवं
पायं पायं उदैरयो बहुजगत् संहारि सिंहारवान् ॥६॥

bhraamyantaM ditijaadhamaM punarapi prOdgR^ihya dOrbhyaaM javaat
dvaare(a)thOruyuge nipaatya nakharaan vyutkhaaya vakshObhuvi: |
nirbhindann adhi-garbha-nirbhara-galat raktaambu baddhOtsavaM
paayaM paayam udairayO bahujagat sanhaari sinhaaravaan || 6 ||

त्यक्त्वा तं हतमाशु रक्तलहरी सिक्तोन्नमत् वर्ष्मणि
प्रत्युत्पत्य समस्त दैत्यपटलीं चाखाद्यमाने त्वयि ।
भ्राम्यद्भूमि विकम्पिताम्बुधिकुलं व्यालोल शैलोत्करं
प्रोत्स्रर्पत्-खचरं चराचरमहो दु:स्थामवस्थां दधौ ॥७॥

tyaktvaa taM hatamaashu raktalaharii siktOnnamat varShmaNi
pratyutpatya samasta daityapaTaliiM chaakhaadyamaane tvayi |
bhraamyadbhuumi vikampitaam budhikulaM vyaalOla shailOtkaraM
prOtsarpat khacharaM charaacharamahO duHsthaamavasthaaM dadhau || 7 ||

तावन्मांस वपाकराल वपुषं घोरान्त्र मालाधरं
त्वां मध्येसभं इद्ध-रोषमुषितं दुर्वार गुर्वारवम् ।
अभ्येतुं न शशाक कोपि भुवने दूरे स्थिता भीरव:
सर्वे शर्व विरिञ्च वासवमुखा: प्रत्येकं-अस्तोषत ॥८॥

taavanmaamsa vapaakaraala vapuShaM ghOraantra maalaadharaM
tvaaM madhyesabham iddha-roShaamuShitaM durvaara gurvaaravam |
abhyetuM na shashaaka kO(a)pi bhuvane duure sthitaa bhiirava:
sarve sharva viri~ncha vaasava mukhaa: pratyekam-astOShata || 8 ||

भूयोऽप्यक्षत रोषधाम्नि भवति ब्रह्माज्ञया बालके
प्रह्लादे पदयो: नमति अपभये कारुण्य भाराकुल: ।
शान्तस्त्वं करमस्य मूर्ध्नि समधा: स्तोत्रै: अथोद्गायत:
तस्या-कामधियोऽपि तेनिथ वरं लोकाय चानुग्रहम् ॥९॥

bhuuyO(a)pyakshata rOShadhaamni bhavati brahmaaj~nayaa baalake
prahlaade padayO: namati apabhaye kaaruNya bhaaraakula: |
shaantastvaM karamasya muurdhni samadhaa: stOtrai: athOdgaayata:
tasyaa-kaamadhiyO(a)pi tenitha varaM lOkaaya chaanugraham || 9 ||

एवं नाटित रौद्रचेष्टित विभो श्रीतापनीयाभिध-
श्रुत्यन्त स्फ़ुटगीत सर्वमहिमन् अत्यन्त शुद्धाकृते ।
तत्तादृङ्निखिलोत्तरं पुनरहो कस्त्वां परो लङ्घयेत्
प्रह्लादप्रिय हे मरुत्पुरपते सर्वामयात् पाहिमाम् ॥१०॥

evaM naaTita raudracheShTita vibhO shriitaapaniiyaabhidha
shrutyanta sphuTagiita sarvamahimann atyanta shuddhaakR^ite |
tattaadR^iN nikhilOttaraM punarahO kastvaaM parO langhayet
prahlaada priya he marutpurapate sarvaamayaat paahimaam || 10 ||


-------Sri Krishnarpanam--------

Wednesday 6 May 2020

NARAYANEEYAM DASAKAM - 24 - BHAKTHA PRAHLAD

Dasakam - 24 - Bhaktha Prahlad





Hiranyakshan was killed by lord duing Varaha avathaaram, when he came in the form of divine boar.  Outraged by the loss of his brother, Hiranyakashipu swore to kill the Lord in revenge. He did severe penances and Brahma deva granted him the boon of not being killed by man or animal, in the residence or outside, in neither day nor night, by any weapon, in the ground or the sky.

Receiving the boons, Hiranyakashipu tortured the deva loka and took control of the heaven. He went in search of Lord in vaikunta, but Lord disappeared from his vision and entered his heart. Thinking Lord has fled seeing him in fear, he felt he had won.

Prahalada had learnt the glory of devotion from sage Narada, when he was in his mother Kayaathu's womb. So he continued to be devoted to Lord even after he was born. He grew up to become an outstanding example of a best devotee in all the three worlds.

Hiranyakashipu assigned teachers to teach dharmam, artham, kama, Rajaneedhi to the child, but the boy was interested in only devotion to the Lord. Hiranyakashipu asked the boy, what was the best lesson he had learnt. The boy replied that only devotion to the Lord had been the best lesson learnt. 

The furious father plotted ways to kill Prahlad. He was pierced with tridents, trampled under elephant, bitten by poisonous snake, poisoned, starved, thrown from a mountain peak. But nothing changed his mind and his devotion on Lord helped him survive all the punishments without any suffering. He continued to teach the asura children, the benefits of devotion, while the teacher was away.

On hearing that Prahalad is making all the asura children sing in praise of Lord, Hiranyakashipu became very angry. He questioned the boy from where he gets this strength. The boy replied that Lord Hari is his strength, He is the strength for Hiranyakashipu and for the universe. The three worlds are nothing but Lord's manifestation.

Hiranyakashipu questioned prahalada as to who is Hari? Where is Hari? In a fit of anger, he struck the pillar with his mighty sword. What came out of the pillar and what happened next?! Bhattadiri was unable to describe and took solace at the feet of Lord Guruvayoorappan.


Lyrics of Dasakam 24



हिरण्याक्षे पोत्रि प्रवर वपुषा देव भवता
हते शोक क्रोध ग्लपित धृतिरेतस्य सहज: ।
हिरण्य प्रारम्भ: कशिपु: अमराराति सदसि
प्रतिज्ञाम् आतेने तव किल वधार्थं मधुरिपो ॥१॥

hiraNyaakshe pOtri pravara vapuShaa deva bhavataa
hate shOka krOdha glapita dhR^itiretasya sahaja: |
hiraNya praarambha: kashipu: amaraaraati sadasi
pratij~naam aatene tava kila vadhaarthaM madhuripO || 1 ||

विधातारं घोरं स खलु तपसित्वा नचिरत:
पुर: साक्षात् कुर्वन् सुरनरमृगाद्यै: अनिधनं ।
वरं लब्ध्वा दृप्तो जगदिह भवन् नायकमिदं
परिक्षुन्दन्-इन्द्रात् अहरत् दिवं त्वाम्-अगण्यन् ॥२॥

vidhaataaraM ghOraM sa khalu tapasitvaa nachirata:
pura: saakshaat kurvan suranara mR^igaadyai: anidhanam |
varaM labdhvaa dR^iptO jagadiha bhavan naayakamidaM
parikshundann-indraat aharata divaM tvaam-agaNayan || 2 ||

निहन्तुं त्वां भूय: तव पदम् अवाप्तस्य च रिपो:
बहिर्दृष्टे: अन्तर्दधिथ हृदये सूक्ष्मवपुषा ।
नदन्-उच्चै: तत्रापि अखिल भुवनान्ते च मृगयन्
भिया यातं मत्वा स खलु जितकाशी निववृते ॥३॥

nihantum tvaaM bhuuya: tava padam avaaptasya cha ripO:
bahirdR^iShTe: antardadhita hR^idaye suukshmavapuShaa |
nadann-uchchai: tatraapi akhila bhuvanaante cha mR^igayan
bhiyaa yaataM matvaa sa khalu jitakaashii nivavR^ite || 3 ||

ततोऽस्य प्रह्लाद: समजनि सुतो गर्भवसतौ
मुनेर्वीणापाणे: अधिगत भवत् भक्ति महिमा ।
स वै जात्या दैत्य: शिशुरपि समेत्य त्वयि रतिं
गतस्त्वद्भक्तानां वरद परमोदाहरणताम् ॥४॥

tatO(a)sya prahlaada: samajani sutO garbhavasatau
munerviiNaapaaNe: adhigata bhavad bhakti mahimaa |
sa vai jaatyaa daitya: shishurapi sametya tvayi ratiM
gatastvadbhaktaanaaM varada paramOdaaharaNataam || 4 ||

सुरारीणां हास्यं तव चरण दास्यं निजसुते
स दृष्ट्वा दुष्टात्मा गुरुभिरशिशिक्षत्-चिरममुं ।
गुरुप्रोक्तं चासौ इदमिदं अभद्राय दृढमिति
अपाकुर्वन् सर्वं तव चरण भक्त्यैव ववृधे ॥ ५ ॥

suraariiNaaM haasyaM tava charaNadaasyaM nijasute
sa dR^iShTvaa duShTaatmaa gurubhirashishikshachchiramamum |
guruprOktaM chaasaavidamidamabhadraaya dR^iDhamiti
apaakurvan sarvaM tava charaNa bhaktyaiaiva vavR^idhe || 5 ||

अधीतेषु श्रेष्ठं किमिति परिपृष्टेऽथ तनये
भवत्-भक्तिं वर्यां अभिगदति पर्याकुलधृति: ।
गुरुभ्यो रोषित्वा सहजमतिरस्येति अभिविदन्
वधोपायान् अस्मिन् व्यतनुत भवत् पाद शरणे ॥६॥

adhiiteShu shreShThaM kimiti paripR^iShThe(a)tha tanaye
bhavadbhaktiM varyaamabhigadati paryaakuladhR^itiH |
gurubhyOrOShitvaa sahajamatirasyetyabhividan
vadhOpaayaanasmin vyatanuta bhavatpaada sharaNe || 6 ||

स शूलैराविद्ध: सुबहु मथितो दिग्गजगणै:
महासर्पै: र्दष्टोऽपि अनशन गराहार विधुत: ।
गिरीन्द्रवक्षिप्तोऽपि अहह! परमात्मन् अयि विभो
त्वयि न्यस्तात्मत्वात् किमपि न निपीडां-अभजत ॥७॥

sa shuulairaaviddhaH suvahu mathitO diggajagaNaiH
mahaasarpairdaShTOpyanashana garaahaara vidhutaH |
giriindraavakshiptO(a)pyahaha paramaatmannayi vibhO
tvayi nyastaatmatvaat kimapi na nipiiDaamabhajata || 7 ||

तत: शङ्काविष्ट: स पुनरतिदुष्टोऽस्य जनको
गुरूक्त्या तद्गेहे किल वरुणपाशै: तम्-अरुणत् ।
गुरोश्चा सान्निध्ये स पुनरनुगान् दैत्य तनयान्
भवद्भक्ते: तत्त्वम् परममपि विज्ञानम् अशिषत् ॥८॥

tataH shankaaviShTaH sa punarati duShTO(a)sya janakaH
guruuktyaa tadgehe kila varuNapaashaistamaruNat |
gurOshchaasaannidhye sa punaranugaan daityatanayaan
bhavadbhaktestattvaM paramamapi vij~naanamashiShat || 8 ||

पिता शृण्वन् बालप्रकरं अखिलं त्वत् स्तुतिपरं
रुषान्ध: प्राहैनं कुलहतक कस्ते बलमिति ।
बलं मे वैकुण्ठ: तव च जगतां चापि स बलं
स एव त्रैलोक्यं सकलमिति धीरोऽयम्-अगदीत् ॥९॥

pitaa shR^iNvan baala prakaramakhilaM tvatstutiparaM
ruShaa(a)ndhaH praahainaM kulahataka kaste balamiti |
balaM me vaikuNThastava cha jagataaM chaapi sa balaM
sa eva trailOkyaM sakalamiti dhiirO(a)yamagadiit || 9 ||

अरे क्वासौ क्वासौ सकल जगदात्मा हरिरिति
प्रभिन्ते स्म स्तंभं चलितकरवालो दितिसुत: ।
अत: पश्चात् विष्णो न हि वदितुं-ईशोऽस्मि सहसा
कृपात्मन् विश्वात्मन् पवनपुरवासिन् मृडय माम् ॥१०॥

are kvaasau kvaasau sakala jagadaatmaa haririti
prabhinte sma stambhaM chalita karavaalO diti suta: |
ata: pashchaat viShNO na hi vaditum-iishO(a)smi sahasaa
kR^ipaatman vishvaatman pavanapuravaasin mR^iDaya maam || 10 ||



------Sri Krishnarpanam------